Då kände jag äntligen för att ta tag i bloggandet igen, sa ju stopp när jag fick Milo, kände aldrig riktigt lusten till att spendera någon tid på att blogga när jag hade fullt upp och lära känna en helt ny liten person som kommit in i mitt liv.

Tänkte berätta lite allt möjligt i mitt första inlägg sen jag fick Milo.

Förlossningshistorian

Efter falskt alarm och allt så stod jag till slut där, i vecka 42 med världens kula på magen!

Men inte satte dom igång mig för det ska ni tro? Utan NEJ vi väntar lite till så hon får lida riktigt med att inte kunna röra sig, inte kunna sova och inte ens kunna äta? Jag förstår liksom inte grejen med att vänta, inte hade jag fått någon beräknad vikt på min lilla bebis heller, sen menar jag, skulle jag behöva vara helt uttröttad tills det äntligen var dags för förlossning så jag inte hade några krafter alls? Nej, det var mycket jag inte förstod mig på.

Till slut klämde jag till med att jag misstänkte att jag läckte fostervatten, för det trodde jag verkligen. Jag åkte in på onsdags natten och fick göra ett CTG, inga fel där, en lugn glad bebis med inga planer på att komma ut men blev ändå inlagd för att kunna bli undersökt igen nästa morgon, Mathias fick åka hem igen för ingen får övernatta på Prenatal med en. Tidigare på dagen hade jag fått en nalle av Matte, han fick trösta mig istället. Men nästa dag va såklart allt bra, vilket gjorde mig glad, men efter att ha blivit hemskickad igen bröt jag ihop totalt. Nu börja istället överburenhets kontrollerna, lika jobbigt var det för varje dag som gick, dom sista dagarna grät jag bara mig igenom, och varmt som aldrig förr var det ute, men vad hjälpte det mig? Orkade inte sola, orkade knappt bada, slängde mig någon gång på madrassen i Mattes pool, åh va skönt för ett stackars fetto!!

Så efter massa kontroll besök och flera rundor med CTG tog dom äntligen in mig natten mot söndagen den 4/7 och sa att dom skulle sätta igång mig nästa morgon efter ännu en undersökning. Nu fick Mathias och mamma lämna mig där igen, ingen fick stanna hos mig på prenatal ens under den natten. Lite småläskigt när man inte ens visste vad som vänta en, och tanke på att Mathias låg hemma i min säng i mitt rum och jag kunde inte va där och gå igenom alla tankar tillsammans med honom gjorde mig ännu mer rädd och spänd.

På söndagsmorgonen låg jag i evigheter och väntade på doktorn, mamma och Mathias var nästan på väg att köra när jag ringde för att säga att ”nu har jag varit hos doktorn och dom har för lite plats på BB för att vilja sätta igång mig..” Jag tog allt bra och jag fick behålla min plats på Prenatal för att komma tillbaka fram mot kvällen för en kontroll igen för att vattnet började avdunsta. Men jag tänkte, nähä nu blev det ingen bebis på Mathias pappas födelsedag den 4/7. Pappa och Mathias kom och hämta mig och det räckte för mig att pappa sa ”är dom inte snälla mot dig gumman?” och att Matte tittade på mig från baksätet för att jag skulle bryta ihop och tycka så himla synd om mig själv. Men hungrig, det var jag så vi åkte till Värnhem och handlade med oss mat hem från Burger King. Det va ju alltid något!

Söndags kvällen kom och det var dags att åka in igen, efter kontrollen bestämde dom sig för att nu fick jag stanna över natten sen nästa morgon skulle jag bli igångsatt. Usch, hela magen vände sig, nu skulle det verkligen komma en bebis nästa dag. Man kan ju tycka att jag borde ha sovit den natten för att samla krafter, men i rummet intill hade jag en idiot dam med hysterisk panik för hon hade värkar och var förvirrad av vad som hände med hennes kropp. Men vem kan sova till det när det nästa dag är ens egen tur?

Hade en enorm tv på mitt rum, men den hjälpte inte heller för såklart fanns bara 1:an,2:an och 4:an, hur bra program finns det där mitt i natten egentligen? Så jag bestämde mig för att gå upp och gå, fram och tillbaka som en annan dåre. Till slut tröttna jag och fick sovit nån timme. Vaknade upp nästa morgon med att en barnmorska kom in och vråla, ”Godmorgon, nu kommer snart doktorn!”

Så ingen frukost hann jag med innan dom stängde. Väntade och väntade till slut kom doktorn, och hon tittade, kände och klämde på mig(haha) sen sa hon, ”Nu du Lisa, nu är det äntligen din tur och få en liten bebis”. Jag blev så himla lättad men nu blev jag nervös istället, efter doktorn och barnmorskorna hade gått och jag hade fått den där läskiga gelen så var klockan 10 och då ringde jag Mathias, ”Nu Mathias, han ska komma nu!” Jo visst, nu va? Lägg till 20 timmar till... Men är inte riktigt där än, iallafall så kom Mathias och mamma till prenatal, vi vänta och vänta, så reste jag mig upp och gick en runda, då börja det kännas i magen, sen fick jag ännu en ctg och kolla där, värkarna va igång fast lite oregelbundna. Detta kunde bli en lång vänta, och efter en himla stund med ctg blev jag frikopplad och gick upp och rörde på mig. Nu började det göra sinnessjukt ont :( Dom blev starkare och tätare värkarna och dom erbjöd mig lite petidin framåt 3 tiden. Fick massage av Matte sen började äntligen det kännas lite lättare fast värkarna fortfarande va där. Och när jag någon gång efter fyra stod och pratade med Mathias så gick vattnet, hur läskigt va inte det då? En stor pöl på golvet och både jag och Mathias såg ut som frågetecken haha.. Mamma va stenlugn och hjälpte mig.. Barnmorskorna kom och gick me jämna mellanrum och till slut sa jag till Mathias att han inte behövde va kvar, för va inte öppen mer än 2,5 cm.. Så väntan va fortfarande lång. Han åkte hem och vila lite eller vad han nu gjorde.. Det va faktiskt jag som sa att det va okej så få inte Mathias till någon bad guy hahah!!

Timmarna gick och jääävlar va ont jag hade 3 min mellan varje värk och inget smärtstillande kunde jag få på prenatal. Tårarna rann och känslan av att inte veta var man skulle ta vägen va sjuk, nu förstod jag ”idiotdamen” sen natten innan hehe. Vid 22 tiden blev jag skickad till förlossningen, nu va det allvar! Bad mamma ringa Mathias, mig skickade dom in i duschen. Så underbart det va och ställa sig där, satt på den där pallen i evigheter tills jag hörde Mathias utanför och blev blödig direkt och ville ha en kram. Så skynda mig ut (så gott det gick haha)

Narkosläkaren kom in sen för att sätta epidural, det va inte så hemsk som jag trodde med den där nålen förutom att det lät som om kotorna krossades. Efter det så blev jag undersökt och det visa sig att allt vatten hade inte gått så hon tog hål på hinnan, stackars Mathias som satt rakt nedanför mina ben då och såg plötsligt helchockad ut haha! Efter det var värkarna sååå mycket lättare och hantera men dom ville ha igång dom ännu mer så nu va det dags för promenad i korridorerna. Mathias fick gå varv efter varv med mig och hålla i mig när värken kom. Ställde mig på vågen där och det va ingen rolig siffra haha! Hade gått upp 19 kg sammanlagt. Men vadå då..

När jag kom in i rummet kom barnmorskan in och sa att det fick bli ett dropp också så i med det, vi väntade en stund sen fy, där kom det verkligen igång, tårarna började rinna, paniken kom, lustgasen blev jag lack på, vafan va det för något? Skulle inte den hjälpa mer än så? Arg som fan på allting blev jag, va öppen 9 cm när hon tyckte att det va dags och ställa mig upp på knä?! Haha, jag va inte alls i form för något sånt men hon tvinga mig och där decka jag ihop på grund av lustgasen, till slut fick dom liv i mig igen och nu satte krystvärkarna igång, det kan inte ha varit lätt för Mathias och förstå mig, ena stunden skulle jag hålla handen sen skrek jag låt mig va.. Så höll det på tills till slut, 06:17 kom vårt hjärta, känslan när dom la honom på min mage, det va helt galet! Det va inte så underbart som alla säger, det va ännu bättre! Mathias fick klippa navelsträngen och hjälpa till att väga och mäta, sen fick han sätta på första blöjan. Sen om frukosten och vi bara njöt av vår bebis!

Vår underbara Milo ♥

6 Juli 2010

Kl. 06:17

4060 gram & 55 cm